Tankar om stort och smått

I dag har jag klipp gräset.Det är något som jag verkligen tycker o att göra på sommaren. Med hörlurar på och lyssnades på musik jag tycker om. Det får mig att helt tappa kontrollen över verkligheten. Jag klipper, lyssnar på musik och är inne i min egen värld. Det ända jag ser är gräsmatta, och massor av mossa, och att det är , med mina mått mätt, massor av tomt jag tar mig igenom. Ingenting utanför min gräsklippande musikvärld gör sig påmint. Låter konstigt men så är min verklighet. Jag har också lyckats fixa i ordning ett av mina största vårtecken. Jag har sopat, tvättat med högtryckstvätt och ställt i ordning. Mitt första klara vårtecken är när jag har gjort i ordning min altan. Soffa, bord och stolar. Dynor som gör att jag kan sjunka ner och titta ut över tomten och vara glad. Var finns coronaviruset i detta nu. Det finns inte i min värld. Jag befinner mig på samma ställe som jag har gjort åren innan. Därför är min verklighet inte annorlunda när jag är på min tomt och i

I dag gick jag ut på altanen för att ligga i solen, läsa en bok och lyssna på en pod. Och när jag ligger där och läser far mina tankar iväg på en tur. Jag tappar koncentrationen på boken och ser istället alla människor som går förbi min tomt. Tanken slår mig om mig själv. Här ligger jag mitt i världens största kaos och livet för mig är som vanlig. Vad tänker alla människor som passerar förbi? Alla mina nära och kära har jag koll på och alla mår bra. Men hur ter sig livet för alla andra människor. Det kanske går förbi personer vars nära och kära eller vänner i periferin kanske har drabbats av sjukdomen. Hur är deras liv? Hur känner dom när dom är ute och går med vetskapen om att någon de känner kanske är sjuk? Det är något som jag själv känner är för stort för att jag skall kunna förstå. Just livet runt oss är en ekvation som inte går att lösa. Jag ligger här på min altan i strålande solsken. Vet att saker händer i min närhet men jag kan inte få grepp om det. Jag lutar mig

Jag älskar fotboll. Det har funnits i mitt liv så länge jag kan minnas. Jag lägger massor av tid under höst, vinter och vår vid min TV för att titta på fotboll. Nu lever vi i en tid där det inte längre finns någon som helst sport att titta på. Självklart ett litet problem i det stora hela. Men mitt i karantäntiderna kan jag inte bara ge upp mitt intresse. Jag saknar det varje dag, varje timme och varje minut. Jag suger med glädje åt mig allehanda fotbollsmatcher från förr i tiden men de har inte förmågan att försätta mig i de tillstånd av sorg och eufori som de livematcher jag saknar. Men jag får försöka att stilla mitt behov på alla sätt som går. Så pratade jag med min äldste son härom dagen. Han tipsade mig om en pod med Erik Niva som heter When we were kings. Lyckan när jag lyssnade på podden var väldigt stärkande mentalt. En pod där Niva varje avsnitt väljer en klubb och pratar om allt möjligt som har hänt och händer i den klubben. En helt fantastisk och lyssningsvärd po