Jag sitter i solen

I dag gick jag ut på altanen för att ligga i solen, läsa en bok och lyssna på en pod.
Och när jag ligger där och läser far mina tankar iväg på en tur.
Jag tappar koncentrationen på boken och ser istället alla människor som går förbi min tomt.
Tanken slår mig om mig själv.
Här ligger jag mitt i världens största kaos och livet för mig är som vanlig.
Vad tänker alla människor som passerar förbi?
Alla mina nära och kära har jag koll på och alla mår bra.
Men hur ter sig livet för alla andra människor.
Det kanske går förbi personer vars nära och kära eller vänner i periferin kanske har drabbats av sjukdomen.
Hur är deras liv?
Hur känner dom när dom är ute och går med vetskapen om att någon de känner kanske är sjuk?
Det är något som jag själv känner är för stort för att jag skall kunna förstå.
Just livet runt oss är en ekvation som inte går att lösa.
Jag ligger här på min altan i strålande solsken. Vet att saker händer i min närhet men jag kan inte få grepp om det.
Jag lutar mig till slut bakåt på min solsäng och tar upp läsningen av min bok.
Och jag inser att jag får fortsätta se verkligheten genom kvällstidningarnas uppdateringar och genom mina telefonsamtal med när och kära.
Känner mig förvirrad och maktlös men jag får fortsätta hoppas att pandemin är på väg åt rätt håll och att antalet drabbade minskar som vi önskar.
En för alla och alla för en!
#tillsammansärvistarka